Cannes 2011: En halvtimme ensam i en hotellsvit med Jack Nicholson. En mängd glas calvados under en nattlig sittning med Terry Jones från Monty Python, diskuterande det engelska klassamhället. En ”Sagan om ringern”-fest där de svarta ryttarna dundrar förbi på vägen och där Viggo Mortensen står framför i matkön. Var kan detta hända? Svaret är givet: på filmfestivalen i Cannes.

Där möts verkligen högt och lågt på alla plan – där visas såväl nya filmer av världens främsta auteurer som outhärdligt skräp från personer som aldrig borde fått komma i närheten av en filmkamera. Där möts filmskapare och press i förhoppningsvis givande intervjuer samtidigt som storbystade damer i minimal klädsel försöker skapa intresse för nya sexploitationfilmer. Cannesfestivalen liknar ingenting annat i sin förening av det seriösa och det vulgära – och det krävs att båda finns. Annars skulle det inte vara just filmfestivalen i Cannes.

Under alla mina år där har jag om fler filmvisningar, intervjuer och fester än jag kan komma ihåg. Jobbet är oerhört tufft, allt springande mellan visningar och intervjuer gör att man ibland är helt slut redan vid sen eftermiddag. Men det går inte att gå för att vila. Det visas alltid en ny film sent på kvällen, det är alltid en ny fest eller middag, det är alltid läge att hänga en stund under ett av de vattenhål där journalisterna samlas.

Vad är det som framstår som det mest spännande som hänt mig under dessa år i Cannes? Några möten eller händelser står fram mer än andra:

• En tre timmar lång lunch med Clint Eastwood på en yacht i hamnen i 1985. Vi var sju stycken som träffade honom och talade om allt mellan himmel och jord. Att det var den enda intervju som någon från Skandinavien fick med honom den gången var ju inte fel.

• Ett möte med Madonna ute på Hôtel du Cap i 1991, där hon frispråkigt talade om filmen hon var med i Cannes, dokumentären In bed with Madonna. Efter intervjun bad jag en assistent ta en bild på oss ”för personligt bruk”. Nästa dag var bilden mittuppslag i Göteborgs-Tidningen.

• En intervju med Min-sik Choi i 2003, som försökte övertyga mig om att det inte var speciellt krävande att sätta i sig en levande bläckfisk såsom han gjorde i Oldboy. När jag kvällen innan hade sett filmen var jag så däckad att jag inte kunde tala med någon på en hel timme.

• Den där kvällen då jag efter en middag sprang på Terry Jones i 1983 eller 1984 i en dörröppning till restaurangen, vilket slutade med att han, hans fru och jag satt i timmar på stamstället Petit Carlton och talade om Margaret Thatcher och det brittiska klassamhället.

• De ljumma vindarna som kom in från balkongen till den svit på Hotel Majestic där jag under en halvtimme satt ensam med Jack Nicholson för att tala om About Schmidt – och kvinnor, sex, åldrande och döden. En av de bästa intervjuer jag gjort. Det var i 2002.

• Sagan om ringen-festen på ett slott uppe i bergen i 2001, dit man flugit in delar av husen från The Shire och där älvor rodde nere på en sjö, de svarta ryttarna red fram och tillbaka och alla skådespelarna minglade med oss inbjudna.

• En TV-intervju med Akira Kurosawa på Hotel du Cap 1990. I och för sig en kort TV-intervju, genomförd med tolk – men jag fick ändå träffa honom.

• Visningen av David Lynchs Wild at Heart i festivalpalatsets stora sal i 1990 – ett mästerverk visat i världens bästa biograf. Kan det bli bättre?