Pussy Riot – A Punk Prayer vises på Oslo Dokumentarkino på Parkteatret i kveld, 9. oktober, 19.00.

*

När inträffar det ögonblick i historien där människor tar saker och ting i egna händer? Är det när rädslan släpper? När maktens manipulationer genomskådas?

I den USA-producerade musikdokumentären Pussy Riot – a Punk Prayer får vi följa den feministiska aktionsgruppen Pussy Riot från den berömda aktionen i Kristi frälsares katedral i Moskva februari 2012 tills den dag då den hårda domen mot tre av dem faller samma höst.

Mike Lerners och Maxim Pozdorovkins HBO-producerade film, som först visades på Sundance våren 2013 och några månader senare hade glamorös USA-premiär i New York, är en konventionell och snygg film om gruppen som berättar hur några smarta, coola och till synes fullkomligt orädda kvinnor sätter sig upp mot Kreml och den ryskortodoxa kyrkan. Mest intressanta är kanske intervjuerna med de tre åtalade innan någon av dem riktigt vet hur det ska gå. Vi får också lära känna deras föräldrar. När den äldre generationen, uppväxt under Andropovs och Brezhnevs tid, talar om sina döttrar, för det ner hela mediakarusellen runt gruppen till en begriplig och vardaglig nivå.

Filmarna går inte in på de komplicerade teknikaliteterna och turerna under själva rättsprocessen. Till exempel får vi aldrig förklarat för oss varför en av dem får villkorlig dom medan de andra två döms till två års fängelse. Ändå blir det mer än tydligt att det vi bevittnar är en politiskt styrd skenrättegång. Vi får följa hur gruppen går från uppmärksammad till känd till megakänd sommaren 2012 i takt med att den västerländska musikeliten ger dem allt mer stöd (Madonna, Patty Smith, Björk, Paul Mc Cartney m fl).

Pussy Riot – a Punk Prayer ger här en riktigt bra introduktion. Förvånande politiskt spetsig är den också för att vara USA-producerad. Lerner och Pozdorovkin väjer t. ex. inte för att visa de slaskpornografiska bilderna från en tidigare aktion på biologiska muséet i Moskva 2008 som genomfördes när Pussy Riot-medlemmen Nadesjda Tolokonnikova och hennes man Peter Verzilov var medlemmar av det machobetonade ryska konstnärskollektivet Vaina («Krig»).

När Pussy Riot förtalades i samband med rättegången, gjorde statligt kontrollerade ryska tv-kanaler naturligtvis det mesta av att det här fanns sensationella bilder på en kopulerande och dessutom höggravid Pussy Riot-medlem (bara några dagar senare föddes den numera världsberömda dottern Gera). Bilden som statstelevisionen med hjälp av dessa bilder kunde förmedla var den som patriarkat i alla tider älskat att hata – den onda, galna modern. Och etiketten tycktes ju passa särdeles bra in på den farliga och gränsöverskridande Tolokonnikova.

Det som flimrar förbi i filmen är några korta klipp från en ironisk och faktiskt väldigt rolig gruppsexprotest, utförd av fem anarkistiska konstnärspar. Aktionen var en reaktion på dåvarande president Medvedevs förslag att öka barnafödandet i Ryssland. Nu i efterhand vet vi att det var i den här kontexten – tre år innan Pussy Riot bildades – som Tolokonnikova och hennes dåvarande parhäst Jekaterina Samutsevitj skulle öva upp det nästan hisnande motstånd mot skam som de skulle få en sådan användning för när de börjar arbeta mer uttalat feministiskt.

Idéen att helt bryta med machomännen i «performance-vänstern» hade de säkerligen burit på länge. Brytningen med Vaina lär ha varit slitsam, men hösten 2011 – när det blev uppenbart för alla att Vladimir Putin var på väg tillbaka som Rysslands president – var tiden mogen för att också realisera den.

Ur de texter som framför allt Nadesjda Tolokonnikova publicerat under fängelsetiden (en del med den underbara titeln «Konsten att vara ett tecken») kan man utläsa några viktiga förebilder. Dels var det de ryska performancekonstnärerna från 1960-talet, och kanske framför allt den ryske poeten Dmitry Prigov. Andra mer tydligt feministiska förebilder var amerikanska Guerilla Girls, som precis som i fallet Pussy Riot arbetade anonymt och i (gorilla-)masker.

Sist men inte minst lånade de det musikaliska uttrycket av punken i Riot Grrls-rörelsen. Punken som antikapitalistisk uttrycksform – det skitiga och fula – är ju som bekant en integrerad del av konceptet Pussy Riot. På Wikipedia kan man också läsa att det var sångaren i gruppen Bratmobiles, Alison Wolfe som 1991 i Washington utropade ”We need to start a GIRL riot!”. Och det hade hon ju onekligen rätt i.

Till sist ett tips: Den som missat visningen av Pussy Riot – a Punk Prayer, eller vill se mer, kan gå in på Vimeo och se Pussy Vs Putin. Där ligger ett filmat material på drygt en timme som ger en kanske ännu bättre, mindre redigerad, bild av gruppen men som inte alls fått en lika stor spridning som Lerners och Pozdorovkins film. Producenter är Gogol’s Wives, pseudonym för några filmare och aktivister som står de fängslade medlemmarna mycket nära. Missa inte det.

*