karriereprofil-alexander-payne

Karriereprofil: Alexander Payne

Denne artikkelen ble opprinnelig publisert i forbindelse med Alexander Paynes besøk til Kosmorama i april 2011.

*

Jag vet inte om det är sant, men det sägs att Alexander Payne var inbjuden att tävla vid filmfestivalen i Berlin 2005 med Sideways. Och det sägs att han till filmbolagets förskräckelse nobbade detta, eftersom han redan hade blivit inbjuden till filmfestivalen i Göteborg, som låg en vecka före Berlin. «Göteborg har backat upp mig ända sedan jag gjorde min första film och som visades där – så jag åker hellre till Göteborg», lär han ha sagt.

Och sant är det att han kom till 2005 års filmfestival i Göteborg, tillsammans med sin manusförfattare Jim Taylor, och att de båda tillbringade mycket längre tid på festivalen än de egentligen behövde – även detta till filmbolagets fasa, eftersom man hellre hade sett att de var i Los Angeles för att charma medlemmarna i Oscarsjuryn. Sideways hade nämligen fått en rad nomineringar. – Filmen vann en statyett; Payne och Taylor fick den för bästa manus, så det blev uppenbart att det inte var nödvändigt att vara i LA för att få en chans att vinna.

Under sina dagar i Göteborg talade de båda amerikanerna gång på gång om Sideways inför en entusiastisk publik och detta med aldrig vikande entusiasm. Jag vet, jag var deras ständige utfrågare och var därför med på alla visningar. Och så såg de film. Och såg film. Efter en Sideways-visning på en något ocentral biograf blev det stressigt att hinna till den bio där inte minst Payne ville se ett program med jag tror det var bulgarisk kortfilm. Och det jag vill komma fram till med detta är att Payne är en man som inte bara kan göra film utan som också har en aldrig sinande entusiasm när det gäller att se film, och då allt som han tycker är intressant och som han kanske också kan finna inspiration i. Dessutom är han en man med integritet – jag tror den ovanstående berättelsen om hur Sideways hamnade i Göteborg är helt sann, och jag tror inte att många andra regissörer skulle ha handlat på samma sätt.

Den här med integriteten visar sig också i sättet att göra film. Även när han jobbar inom den amerikanska filmindustrin – Fox Searchlight ligger bakom både Sideways och The Descendants – har han bibehållit sin indiefilmkänsla. Det är inte minst detta som gör honom till en av de där sällsynta regissörerna som man bara vill hylla. Payne behåller sin vision, vem det än må vara som bekostar hans möjlighet att kommunicera denna vision till oss i publiken. Han har hittills bara visat upp fyra långfilmer, och det är nu snart åtta år sedan siste film, nettopp Sideways, kom. Under dessa år har han laborerat med andra projekt, han har producerat andra regissörers filmer, han gjorde en av filmerna till kortfilmssamlingen Paris je t’aime, och han har under det senaste året regisserat biofilm nummer fem: The Descendants har George Clooney i huvudrollen och är ett familjedrama inspelat på Hawaii. Det är ännu ett mörkt humoristiskt drama om människor med mänskliga svagheter, för det är om sådana karaktärer Payne tycker om att berätta. Och när han gör det har han också förmågan att locka fram det bästa ur sina skådespelare – det Jack Nicholson gör i About Schmidt hör till det bästa han gjort under sin långa karriär, Paul Giamatti kommer kanske aldrig att överträffa det han gjorde i Sideways, och Laura Dern och Reese Witherspoon är klockrena i Citizen Ruth och Election.

Samtidigt har Paynes förhållningssätt till karaktärerna ändrats under åren – han har blivit lite mer överseende, de skildras i ett mer förstående och positivt ljus.

Laura Dern i «Citizen Ruth»

För det började med ett porträtt av en ung kvinna som man i och för sig kan förstå, men som det är svårt att sympatisera med. Ruth, i Citizen Ruth, är en drogmissbrukare som blivit med barn om igen. Hon blir slagträ i en kamp mellan abortmotståndare och pro choice-aktivister. Ruth är inte speciellt intelligent, och det enda hon har siktet på är hur mycket hon själv kan tjäna på kampen (när hon inte är upptagen med att sniffa gas eller dricka sig berusad). Det är som sagt svårt att sympatisera med henne, och det är lika svårt att som åskådare liera sig med någon av de grupper som använder henne som slagträ. För de struntar ju innerst inne vad som händer med Ruth, de använder henne bara för sina egna syften. Och allt detta gjorde filmen till något annorlunda när den kom – en amerikansk film som slog hårt åt alla håll och som inte hade någon person för publiken attidentifiera sig med.

Detsamma gällde Paynes nästa film, Election. Det ska väljas elevrådsordförande i en high school, och den mycket fokuserade Tracy gör allt för att vinna. En av lärarna tycker illa om henne och övertalar den egentligen inte intresserade Paul att starta en motkampanj. Detta leder till intriger och förvecklingar, som inte minst drabbar läraren. Även i Election är det svårt att hitta någon att identifiera sig med. Tracy är en streber, Paul någon som viljelöst låter sig dras med och läraren, Mr McAllister, drar sig inte för att manipulera och fuska för att få som han vill. Om du vill dra paralleller till hur det kan gå till i mer riksomfattande val, tja, då har du nog inte så fel.

I nästa film, About Schmidt, finns det väldigt mycket hjärta, även om huvudpersonen har sina negativa sidor. Warren Schmidt pensioneras och känner sig rotlös i tillvaron. Han tycker illa om sin hustru men blir ändå förtvivlad när hon plötsligt dör. Warrens dotter ska snart gifta sig med en man som Warren tycker hjärtligt illa om, och han sätter sig i sin gigantiska husbil för att köra till dottern för att försöka stoppa bröllopet. About Schmidt är både en klassisk road movie och en skildring av en man som försöker styra sin dotters liv och som till sist måste inse att han genom detta har förstört delar av sitt eget. Jack Nicholson är utmärkt i huvudrollen, och när han i slutscenen bryter ihop, känner vi mer med honom än med någon av karaktärerna i Paynes tidigare filmer.

Jack Nicholson i «About Schmidt»
Jack Nicholson i «About Schmidt»

Vilket leder oss till Sideways; Paynes hittills mest framgångsrika film. Här möter vi Miles, en deprimerad och misslyckad författare och som är tämligen alkoholiserad. Hans vän Jack ska gifta sig, och innan bröllopet ger sig de två ut på en veckolång bilresa genom de kaliforniska vindistrikten. Det blir en omtumlande resa, både för Miles och Jack och för oss i publiken, och när resan är slut och allt trots allt har slutat lyckligt, känner vi alla ”den här filmen vill jag se igen”. Miles, altså spelad av Paul Giamatti, är en människospillra som vi alla kan känna igen oss i, vi har alla någon gång befunnit oss i någon av de situationer han hamnar i. Vi tycker om honom, vi lider med honom, vi gläds med honom och när han till sist äntligen får ihop med den från avstånd älskade Maya, då känner vi samma lycka som han. Sideways är den där rariteten, en dramatisk komedi som känner för sina karaktärer och som får oss att skratta med dem, inte åt dem.

Samtidigt vore det fel att säga att detta innebär att Payne har blivit en mainstream-regissör, att han har ”gått Hollywood”. Han har fortfarande samma säkra öga för de mänskliga svagheterna, han gör en vass satir som om man vill – och det vill man ju – det går att dra paralleller till världen i stort från.

Visuellt kännetecknas hans filmer av ett flyhänt, lätt berättande. Här behövs inga specialeffekter, ingenting konstgjort. Han har i de flesta av sina filmer arbetat tillsammans med samma personer i de viktigaste funktionerna, som til exempel foto och musik. Det märks. Som åskådare kan man känna att det har funnits ett grundmurat förtroende mellan Payne och hans medarbetare, och resultatet har blivit mycket gott. Någon gång kan han börja experimentera – som när det förekommer split screen i Sideways – men oftast är det det enkla berättandet som gäller för Payne.

Alexander Payne är en regissör som tar film och sin publik på allvar. Han utmanar oss, han underhåller men gör det på ett sätt som ibland får det att kännas som om vi fått benen bortsparkade under oss. Han skildrar mänskliga skröpligheter och tillkortakommanden, och det på ett sätt som får oss att känna igen och med ett generat leende lova oss själva att vi aldrig igen ska bära oss åt på det sättet.

Skriv ut artikkelen Skriv ut artikkelen Din kommentar

Du kan bruke følgende koder:
<a href="http://montages.no">lenke</a>
<b>fet skrift</b>
<i>kursiv</i>
<blockquote>sitat</blockquote>